google607040882f25398f.html
 

OMAR ALSHOGRE
Överlevare/Föreläsare



Inspirerande föreläsningar och en resa från 10 av världens värsta fängelser till Sverige

Jag växte upp i en by i norra Syrien, omgiven av många syskon, mostrar och farbröder, och ännu fler kusiner.  Om mamma ropade på min storebror Mohammed att komma in och äta, så kom ytterligare fem kusiner vid namn Mohammed – och alla satte sig självklart vid middagsbordet.

När jag var 15 år skakade den arabiska våren diktaturerna runt Medelhavet. Jag skyndade ut till demonstrationerna på Banyas gator. Det var första gången jag kastades i politiskt fängelse.

När jag nyss fyllt 17 år och gick sista året i gymnasiet, tillfångatogs jag igen med tre jämnåriga kusiner. Vi torterades, fick naglar utdragna, hängdes upp i taket och fick elektriska ledningar fästa vid våra könsorgan. Men det värsta var att vi tvingades plåga varandra.
Därefter följde tre av omplacering mellan olika fängelser i Syrien. Mina kusiner dog strax innan jag placerades i ett av världens mest fruktade fängelser, Sednaya utanför Damaskus. Jag var döende i svält och tuberkulos när min mor lyckades muta en hög officer att släppa mig.
Under tiden hade min far och två av mina bröder avrättats då vår by anfölls. Resten av familjen flydde till Turkiet.

När jag släpptes fri från Sednaya var jag ett levande skelett, och vägde endast 34 kilo. Mamma beslöt att jag måste fly landet för att behandlas, och min lillebror Ali, då bara 11 år, utsågs att hjälpa mig på min resa. Tillsammans tog vi oss via båt till Grekland och vidare genom Europa, till Malmö, där jag omedelbart lades in på sjukhus för min tuberkulos.
Jag har nu avslutat det Svenska gymnasiet och är på väg vidare till universitet.  

Min bror och jag introducerades tidigt in i det svenska samhället tack vare att vi levt hos en svensk familj, med tagit lärdom om en ny kultur, ett sekulariserat samhälle och ett helt nytt språk.
Jag har hållt otaliga föreläsningar över hela norden samt i USA.

En viktig uppgift  för mig har varit – och är framgent - att vittna inför världen inte bara om det syriska krigets grymheter - utan även om den optimismen och viljestyrkan som har fötts ur det.

Presentationer

1. Universitet av viskningar:  Vår tid i den trånga cellen var oändlig. Men vi kunde viska. Så vi började undervisa varandra. Läkare berättade om medicinsk vetenskap. Advokater beskrev lagstiftning. Någon kunde engelska.  Det var som ett universitet, ett universitet av viskningar.

2. Bli Ledare:  Jag var en av de yngsta, men fick ansvaret att märka dem som dött.  Ett nummer skulle skrivas på den avlidnes panna. Jag förstod snart att jag kunde rädda några av fångarna som levde, om jag ändrade numret på den döde. Myndigheterna kunde då luras att frige någon som de trodde var en annan.  Jag tog ett ansvar, som kunde kosta mig livet. Men det ingav också förtroende. Mina medfångar litade på mig. Jag blev en ledare.

3. Trauma som drivkraft:  Jag har haft nätter söndertrasade av mardrömmar. Jag har kunskaper man inte vill äga, erfarenheter jag helst skulle vilja slippa. Men det går att överleva.  Att se själva överlevandet som en utmaning, något som måste göras.
Att fokusera på det ljusa i livet. Det fungerar. Det vet jag nu!
Jag är kär, jag kommer att få barn, jag kommer att få ett lyckligt liv. Trots allt.


4. Nätverking Som En Lösning:  När jag kom till Sverige hade jag aldrig så mycket som tagit en främmande kvinna i hand.
Här lärde jag mig snart att man ofta hälsar genom att kramas, också med kvinnor.
När jag kom till Sverige, levde jag i övertygelsen att judar var fiender och synonyma med staten Israel. Här lärde jag mig snart att judar är individer och att Israel är en statsbildning.
När jag kom till Sverige kunde jag varken svenska eller engelska. Nu talar jag båda språken flytande + norska. 


 

" You are a role model to us all"
David Sandberg (BCG)

"It was meeningful. You are a great spokeman"
Barbara Oberkoetter (Brown University)

"Your Story is truly inspiring and your positive energy is so contagious"
Ch. Elias (LinkedIn) 

"Omar has dedicated his life to imploring the world not to turn a blind eye" 
Josh Rogin
(The Washington Post)